Sverige var en gång ett välfärdsland och det jämlikaste landet. Nu är Sverige ett av de länder i Europa där inkomstskillnaderna växer snabbast. Femton procent lever med låg standard och har en inkomst på under 60 procent av medianinkomsten, eller 15 000 kronor i månaden. En genomsnitts-VD tjänar idag 60 gånger mer än en genomsnittlig industriarbetarlön. 1980 var den nio gånger. Offentlig lönesättning följer med. Förr fanns ingen hemlöshet. Nu är 5 000 hemlösa i Göteborg, men hälften har inga sociala problem, utan deras problem är dålig ekonomi och höga hyror, så att de inte får hyreskontrakt. Deras problem skyfflas vidare från storstadskommunerna till att bli glesbygdskommunernas ansvar. Men där finns inte arbete.

Sverige har blivit ett lågskatteland. Men skattesänkningarna har gått till de välbeställda. Arvs- och gåvoskatt är avskaffade. Fastighetsskatten är ersatt med en fastighetsavgift, så att landsorten betalar mer och Djursholmsvillan mindre. Höginkomsttagare har större möjlighet att med rut- och rotavdrag göra renovering och städning.Ränteavdragen gynnar villaägaren men inte hyresgästen. ISK, investeringssparkonto, gör aktievinster nästan skattefria, 0,375 procent i avgift p.er år.

Den mesta skatten, inkomstskatt och moms, är regressiv och drabbar fattiga hårdare än välavlönade eftersom de måste använda det mesta av inkomsten på livets nödtorft, och de kan inte göra lågbeskattade kapitalvinster. Inkomstskatt tas ut också av dem som lever under existensminimum. I glesbygdskommuner blir skatten hög, eftersom det finns många äldre med vårdbehov medan de arbetande är få och med låga inkomster.

Arbetslösheten var före pandemin 4,4 procent (oklart om utförsäkrade är med) bland genuina svenskar men hela15 procent bland utrikes födda. De har ofta god utbildning, men på den får de inte jobb, och den hinner bli obsolet innan de får komma ut på arbetsmarknaden. De får vara glada att kunna städa och köra taxi åt oss och vårda oss på hemmet.

Ändå vinner SD-populister utsatta svenskars röster genom att påstå att invandrarna hotar ekonomi och kultur och tar våra jobb. Då ställs underklass mot underklass till skydd för det bestående samhället. SD är inte några radikala, som vill förändra samhällssystemet till att bli rättvisare, utan reaktionärer. Se bara hur ofta de ofta de röstar med M och KD.

Dagens skattesystem byggt på personskatter är straffbeskattning av arbete. Offentlig verksamhet, som till stor del består av tjänster, drabbas, vilket leder till neddragning eller höjda skatter. Service och hantverk blir dyrt. Systemet gynnar ökad materiell konsumtion tvärtemot alla miljömål. Det driver på mot mer storskalighet och utglesning av landsbygden och försvårar småföretagande. Löner för lågutbildade pressas ner och ger ökar klasskillnader. Jobben blir tillfälliga. Facket försvagas. Med lagstiftning för att bromsa de stridbara Hamnarbetarna möjliggjordes gula fackföreningar. Om en sådan får förstahandsavtal från arbetsgivaren kan lönerna pressas utan att majoritetsfacket har rätt att strejka.

Ett sådant samhälle blir ineffektivt. För att minska ojämlikheten bör ingen skatt tas ut på inkomster under existensminimum utan levnadsnivån bör i stället garanteras genom att ge dragningsrätt mot staten för att täcka bristen. Det bör kombineras med kraftfull arbetsmarknadspolitik med praktiskt stöd till företagande och utbildning för bristområden. Medborgarlön utan motkrav,som kunde täckas av minskning av bidrag och socialapparat finns det inte opinion för. Det behövs dock ett radikalgrepp för att Sverige inte skall gå sönder av ogrumlad tro på en marknadsliberalism som leder till utsattas hat mot eliternas samhälle, som sedan paradoxalt nog kan ge förlust av tankefrihet under en annan elit med bruna idéer.