Sverige centraliseras till storstadsområdena medan landsbygden avfolkas. Vi får kapitalförstörelse när uppbyggda resurser där överges och service och boende måste byggas upp igen för dyra pengar i befolkningskoncentrationerna. Skattesystemet bör göras om. Det bygger på löneinkomster och beskattar låga inkomster under existensnivån mycket hårt, vilket missgynnar företagande i glesbygd. Med minskad andel skattedragare klarar glesbygdskommunerna inte av att ge service. Ett annat sätt att vända utvecklingen är att med infrastruktur göra Sverige rundare.

Det kan inte göras med ökad flyg- och vägtrafik. De är ett hot för miljö och hälsa hälsa och de är alltför ytrymmeskrävande. För att få samma kapacitet som ett dubbelspår behövs 15 vägfiler. Bilen tar halva ytan i städerna, och den kan inte gå mycket fortare än nu, men det kan tåg. När behov av större omland för pendling växer räcker inte bilen till. Trafik på spår kan lättare automatiseras än på väg. Flyget kan inte gå till centrum som tåget utan man måste resa ut til flygfälten. Det gör att tåg kan konkurrera med flyg för resor under tre timmar.

På många regionbanor är genomsnittsfarten neråt 70 kilometer i timmen och lägre. Läggs banan ner och ersätts av regionbussar blir genomsnittsfarten 60 kilometer i timmen. De som har bil använder den, med en genomsnittsfart av 80 kilometer i timmen, istället för kollektivtrafik. Rustas banan upp kan genomsnittsfarten bli 120 kilometer i timmen. Det viktigaste är skarvfria spår. Med skarvspår får tåget inte köra fortare än 100 kilometer i timmen. Skall det gå över 160 kilometer i timmen behövs bommar vid järnvägsövergångarna. Med hinderdetektorer där kan det få köra över 200 kilometer i timmen. Kravet för framtiden bör bli planskilda korsningar. En bana byggd på bro blir inte mycket dyrare än med konventionell banvall, men underhållskostnaden blir bara tredjedelen, och den blir ingen barriär i naturen.

Om tågen körs snabbare innebär det högre intäkter och lägre kostnader. Även om bana och fordon kostar mer kan de utnyttjas mer och biljettpriset hållas lågt. För höghastighetsbanor ger det stort utslag. Snabbare trafik ger ökat resande som kan finansiera investeringen. Därför är påståendet att det blir dyrt med höghastighetståg inte sant.

Alla kommuner bör förbindas med snabba regionbanor. Gamla banor upprustas för minst 160 kilometer i timmen, så att man kan nå 120 kilometer i timmen snitthastighet. Nya banor byggs redan i dag för 250 kilometer i timmen. Alla storstadsområden bör förbindas med höghastighetsjärnväg för 350 kilometer i timmen. Kommunerna bör nå en regionhuvudort på en halvtimme. Tillsammans kan det skapa flera små storstäder i landet över en kvarts miljon invånare med ett bättre boende än man kan nå i dagens storstäder, nära naturen, men med bra tillgång till service och arbete och till ett lägre kostnadsläge. Regionhuvudorterna bör närmsta storstad inom en timme. Rättvisa och hållbarhet för hela Sverige kan skapas.

Staten bör garantera ett visst minsta trafikutbud. Trafiken för mindre attraktiva områden och tider betalas genom auktion på trafiktillstånd, så att det kostar mer att få tid att köra på eftertraktad tid, medan man kan få betalt för att köra på tid som annars inte är lönsamt. Redan Gunnar Malm föreslog det i höghastighetsutredningen.

När järnvägen byggdes upp fram till första världskriget satsade en procent av BNP varje år på lånade pengar, och det gjorde Sverige rikt. Nu behöver det investeras lika mycket för återuppbygga den, 50 miljarder kronor om året.