Drömmen om att kunna behålla bilsamhället är stark. Nu tros elbilen rädda miljön och klimatet. Man slipper avgasföroreningar, men inte partiklar från däcken. I övrigt har elbilen kvar bilens nackdelar i form av trafikolyckor, utrymmesbehov, hälsoproblem och höga kostnader.

Bullret, barriäreffekterna och det stora ytbehovet ger ett otrivsamt samhälle. I normal fart är det inte motorn som låter mest utan vägljuden. Var tredje svensk utsätts för skadligt buller. Buller över 50 dB ger risk för sömnbrist och hjärtdöd. Det icke hörbara bullret, infraljud, ger kanske än svårare problem.

Våra städer kunde bli mycket trevligare och grönare utan bilen. Vägar skär av kontakt med naturen. Vi kan inte asfaltera mer åker och skog. Förr kunde barnen röra sig säkert. Nu måste de skjutsas. Vägar, P-platser och skyddszoner tar halva stadsytan. Dubbla stadsytan ger 1,4 gånger större avstånd.

Det finns 520.000 hektar tätortsmark. Säg 1.000 kronor kvadratmetern och fyra procents ränta blir det bilmark för 520 miljarder kronor till en räntekostnad av 21 miljarder kronor per år bilen inte betalar för. Den marken kunde användas bättre.

I stället för vägar kunde det finnas mer gröna områden, ända in till centrum. Bara att se det gröna stärker hälsan och med dem nära inbjuder det till aktivitet. De ger behagligare temperatur. I varma områden kan skillnaden bli extrem. Med 43 grader i luften kan det bli 50 grader på gatan men bara 20 grader med träd.

Bilen stora ytbehov ger höga reskostnader. Med bilen glesades staden ut. Förr var kollektivtrafiken självbärande. Nu måste den subventioneras med 50 procent. Om man bygger med gångavstånd från en station får man tätare, trivsammare och mer barnvänliga samhällen. Att gå eller cykla till kollektivtrafiken är mer hälsobefrämjande än att sitta i en bil och kan ge 20 minuters välbehövlig motion.

Många hushåll har flera bilar, men hälften av har inte tillgång till bil, antingen för att de är för gamla eller för unga, inte kan köra eller inte har råd. De får nöja sig med den dåliga kollektivtrafik som blir av andra hälftens bilåkande.

Att tillverka en bil ger lika stora energibehov och koldioxidutsläpp som en bensinbil kräver under sin livstid. Men en privatbil står still den mesta tiden. Den kostar kanske 40.000 kronor om året, som kanske kräver tre månaders arbete för att betala. Med det inräknat blir inte bilens genomsnittsfart hög.

En elmotor förbrukar bara tredjedelen energi mot en förbränningsmotor. Men även om ett vägfordon är eldrivet förbrukar den tre gånger mer energi än ett spårfordon på grund av större rullmotstånd och luftmotstånd. Hastigheten kan aldrig bli större än nu på väg, och automatisk körning är svår på grund av besvärlig trafikmiljö. Spårtrafik har inga sådana begränsningar och är lättare att automatisera. Bilen innebär alltså ingen utvidgning av omland och arbetsmöjligheter så som tåget. På ett tåg kan man arbeta under resan, men inte i en bil.

Ett effektivt resande måste bygga på spår, spårväg och tunnelbana lokalt och tåg på lite längre avstånd. Bilen får mer ses som ett komplement där det inte finns kollektivtrafik, eller om man behöver lasta tungt eller för sjuktransporter. För de ändamålen är taxi eller hyrd bi bättre än att äga en. Men långsamma och nedlagda järnvägar som ersatts med ännu långsammare bussar tvingar fram bilpendling.

Därför bör en järnvägssatsning göras så att varje kommunhuvudort har kontakt med närmaste regionala centralort inom en timme. Dessa bör förbindas med snabbanor så att storstadsområden kan nås inom en och en halv timme. På så sätt kunde man bättre knyta ihop landet och låta hela Sverige leva.