Förslaget för Skagerrakbanan mellan Oslo-Göteborg sätter en ny standard för svensk järnväg med 400 kilometer i timmen i toppfart och 300 som genomsnitt. Idag är det bara ett tåg som kan köra så fort. Det finns i Kina och kör mellan Peking och Shanghai. Snittfarten är 330 kilometer i timmen. Japan planerar att ha ett sådant tåg i drift till 2030. Tåg som kan gå i 350 kilometer i timmen finns det flera av, bland dem Frecarriosa i Italien och Talgo i Spanien. Alstom har ett tåg för 360 och Bombardier ett för 380 kilometer i timmen.

Hastighetsgränserna för tåg har hela tiden höjts. Till 2028 när Skagerrakbanan tänks vara klar torde det finnas fler tåg för 400 kilometer i timmen. Att bygga en bana på bro för den hastigheten är billigare än att bygga en konventionell bana på mark. Där tågets kan hastighet inte kan bli över 300 kilometer timmen utan problem. Rent psykologiskt tror de flesta att det blir dyrt med höghastighetståg. Men om tågpriset blir högre, blir milkostnaden ändå lägre, därför att tåget hinner fler mil på samma tid.

Skanska har gett ett bud om att bygga de nya stombanorna på bro för 350 kilometer i timmen från Stockholm till Jönköping och därifrån vidare till Göteborg respektive Malmö för 230 miljarder kronor med centrala stationslägen. Riksdagen har fastnat för Trafikverkets förslag med en konventionell bana för 295 miljarder kronor för samma sak, men med lägre hastighet. Alltså 65 miljarder kronor dyrare för en bana med lägre standard och tredubbla underhållskostnaden.

Målsättningen borde vara att inom 20 år ha byggt ett höghastighetsnätverk mellan Nordens huvudstäder och alla storstäder med ett omland på en halv miljon invånare inom en och en halv timme med tåg. Skanska säger att man med två broelementfabriker kan klara själva bygget av de Nya stambanorna på sex år, alltså över 12 mil om året.

Alla nya banor som byggs byggs för 250 kilometer i timmen. De gamla stambanorna bör graderas upp för den hastigheten hela vägen. Alla regionhuvudorter med över 200 000 invånare med omlandet bör ha tillgång till minst sådana banor. Som omland kan räknas kommunhuvudorter som kan nå regioncentrat inom en halvtimmes tågresa. Dessa banor bör inte ha vägkorsningar i plan. Genomsnittsfarten bör nå 200 kilometer, och det bör finnas tåg som klarar det.

Alla kommunhuvudorter bör nås med en bana för minst 160 kilometer i timmen, som är gränsen för hårdare säkerhetskrav mot vägtrafiken. 120 kilometer i timmen bör klaras som genomsnittsfart. Alla järnvägar till kommuncentra rustas upp för den farten. Ingen bana i Sverige bör läggas ner längre. Tvärtom bör det byggas nya banor för att klara hål i detta nätverk.

Alla kommuner bör ha minst timmestrafik med tåg. För att nå det, där det kanske finns mindre reseunderlag, bör banavgifterna auktioneras ut så att banor med mer trafik hjälper till att finansiera de med mindre. Redan Gunnar Malm föreslog det i Höghastighetsutredningen. Det är inte rimligt att högtrafikerade linjer skall ha ograverade vinster medan samhället skall ge bidrag till de lågtrafikerade. På det sättet blir det för dålig trafikstandard där. De hjälper ju till att mata trafik till de högtrafikerade. Det skall vara möjligt att resa utan bil i hela landet och möjligt att boka bil på större ankomststationer redan vid avresan.

Alla kommuner skall ha manuell biljettförsäljning till alla tåg och bussar i Sverige och till utlandet. Det kanske också skall annonseras ut på anbud och finansieras från banavgifterna. Även den som inte klarar data eller appar på mobiler skall kunna åka tåg. Det bör också vara möjligt att köpa biljett med betalkortet på tåget. Periodkort borde kunna läggas in i betalkortet. Biljettsystemen i Sverige bör samordnas så att man inte måste ha ett kort för varje länstrafikhuvudman.