Bygg stationssamhällen för miljön

Sverige har de högsta byggprisernai Europa. Samtidigt drivs centraliseringen till storstäder på. Landsbygden avfolkas. Servicen försvinner. Det är inte ekonomiskt eller miljömässigt rimligt. Människor får inte råd att bo. Storstäders bomiljö blir steril med många barriärer men för lite grönt. 10 000 om året dör förtida av buller och luftföroreningar. Strålningsnivåerna är höga. Maten kommer långt bortifrån och bara till en fjärdedel från Sverige om man räknar insatsvarorna. Konstgödsel ersätter de näringsämnen som spolas ut i havet. Åkern föröds. Hälsa maskar, insekter och fåglar hotas. Marken besprutas. Slam från avloppssystemet läggs som påstådd näring på åkern med industrisamhällets alla gifter. Militärt försvar är meningslöst när städerna inte klarar en avspärrning, är lättsaboterade och inte hållbara.

Boendet är en oligopolmarknad där bo- och byggföretag och kommuner i samverkan är kostnadsdrivande. Det finns småbyggmästare som kan bygga för halva priset, men de får ingen marktilldelning. För att få ett bättre och billigare boende behöver befolkningen spridas ut och konkurrensen stärkas. Med järnväg, snabba tåg och nya eller gamla stationssamhällen kan det bli möjligt. Med det kan skapas konkurrens och miljövänlighet.

Kostnaden för en ny eller återöppnad station kan vara 100 miljoner kronor, och 70 miljoner kronor milen för att rusta upp en bana till högre hastighet med skarvfria spår, och 30 miljoner till om det behövs elektrifiering. En ny bana går på minst en halvmiljard milen. Normalt råmarkspris är 200 000 kronor per tomt i en storstad. I landsbygd blir det mycket lägre. Det ger lägre bopriser. En del av vinsten kan bli järnvägsobligationer med ränta för att finansiera investeringen. Om kommunerna också gör en satsning kommer det snabbt igen i ökad skattekraft. Med en investering på 100 000 kronor per tomt och 4 000 tomter med 8 000 boende räcker det till en station och tre kilometer järnväg.

Restiderna blir inte högre än i storstaden. När man återupprättar gamla stationer möjliggörs inbesparing på busstrafiken och dubbelt så snabba resor som med buss. Tåg är dyra men ger lägre kilometerkostnad per passagerare än buss. De kan ta många fler resande och köra längre på samma tid.

Med bra bana och accelerationssnabba tåg kan man nå åtta mil ut från staden på trekvart. Med gångavstånd till tåget och nära naturen kan stationssamhällen ge både landets och stadens fördelar.

Det blir lätt att pendla till arbete, utbildning och kultur.

I ett nytt stationssamhälle är gångavståndet högst en kilometer, 10 minuter hemifrån till stationen. Det kan ge så gott som bilfrihet. Ingen annan kollektivtrafik än tåget behövs. Behovet av och investeringarna i vägytor kan minskas. Man behöver inte avsätta halva stadsytan till bilen som nu är normalt. Den större ytan förlänger avstånden. Inte heller behövs det lika mycket rör och ledningar i ett tätare samhälle. Det sänker exploateringskostnaden.

Med helt nya samhällen kan de göras miljövänliga från början och utformas för att motsvara särskilda behov. Man skall kanske inte ha traditionellt avlopp utan ha någon form av lokalt system och urinavskiljning för att ta tillvara näringen.

Man kan kanske minska strålning och magnetfält genom att bara ha fiber men inte trådlöshet och genom att använda likström och minska orena strömmar och magnetfält från växelströmmen som vår digitaliseringen skapar och slippa transformera den till likström, som många av våra apparater går på. Strålningsfria samhällen bör följas upp av att tågens magnetfält avskärmas och att det finns mobilfria avdelningar på tågen.

Dagens industriella mat ger ohälsa. Den innehåller för mycket snabba kolhydrater och alltför lite av mikronäringsämnen. I samverkan med omgivande lantbrukare kan man i ett stationssamhälle få ekologisk mat billigare genom direktkontakt. Man kan få näringsrikare opastöriserad och ohomogeniserad mjölk. Man kan få närodlade grönsaker.

Hans Sternlycke