Bättre med tåg

I mitt åttionde år inser jag att jag inte kan bidra så mycket till att rädda världen längre. Men jag kan ge ett testamente till er att fortsätta kampen och berätta om vad jag tycker är viktigt med mina erfarenheter,

Jag har varit mycket aktiv i Miljömagasinet som ledarskribent och ordförande, men är nu bortcensurerad för påstådd rasism. Jag är fortfarande aktiv i Järnvägsfrämjandet och är nu vice ordförande efter att ha har varit ordförande många år. Jag har skrivit tre böcker om tåg: Bättre med Tåg 1, 2 och 3. Inte som fackman, men som politiskt intresserad, hur man kan bygga hållbarhet med järnväg. Nu vill jag skriva en vidare bok, förutom om järnväg med andra områden för att få en socialt och miljömässigt hållbar värld.

Vi har efter tio års uppehåll återstartat föreningen Centrum för Ekologisk Teknik med mig som ordförande. Vi har inte kunnat ha möten sedan coronan bröt ut. Den bildades för 44 år sedan för att kunna få till en modellby. Det blev i stället en stiftelse med permanent ekologisk utställning och utbildning. Efterföljaren blev Ekocentrum, och där är jag med i styrelsen. Utställningen och kursverksamheten har drabbats hårt av coronan, så överlevnaden är osäker.

Jag har också hamnat i styrelserna för Folkkampanjen mot kärnkraft och i två elöverkänslighetsföreningar, Elöverkänsligas riksförbund och Vågbrytaren, utan att själv vara drabbad av strålningen, men jag anser den vara ett stort hot hälsa och miljö.

Mitt första politiska ställningstagande var för syndikalisterna med Frihetliga arbetsgruppen, men jag såg antiparlamentarismen som ofruktsam. Men mitt hjärta ligger nog fortfarande där. För drömmen om en arbetskooperativ koncern spekulerade jag ihop 10 miljoner kronor, men förlorade dem igen med It-kraschen.

De politiska uppdrag jag haft, först för Centern, som då kallades för Åsa-Nisse-marxister, och sedan för Miljöpartiet, de sista inom kyrkan, har gett mig insikt i många samhällsfrågor. Men nu tycker jag att gröna frågor, fred och social rättvisa svikits av miljöpartiet.

Tidigare har jag engagerat mig för FOBO, Föreningen för organisk-biologisk odling. Det, min uppväxt på landet, en ettårs jordbrukskurs, jag ville bli jordbrukare, tur att det inte blev av, så som bönderna behandlats Ett år som volontär i Pakistan för hjälporganisationen PAKS (nu PACS), har gjort djupt intryck på mig om omöjligheten av modernt konstgödselbruk.

Trots mångåriga universitetsstudier har jag fått försörja mig på småknäck. Lärarstudierna misslyckades och Journalisthögskolan gav mig inte jobb. Nu är jag fattigpensionär, men känner mig lyckligt lottad med hus, fru, barn och barnbarn.

Mina erfarenheter har gett mig misstro mot officiella sanningar och myndigheters oväld. Det finns för mycket ekonomiska låsningar och för lite ifrågasättanden i samhället för att kunna skapa hållbarhet. Med centralisering av makt och beslut minskar möjligheten till demokratisk påverkan.

Därför är jag motståndare till ett EU, som har en grundlag som är närmast omöjlig att förändra genom sitt krav på konsensus. Till skillnad från vanlig grundlag föreskriver den politiken som skall föras, en nyliberalism som ständigt ökar på makten för den kapitalism som är orsaken till dagens problem, och som som förhindrar en återgång till det välfärdssamhälle vi var på väg mot.

Det omöjliggör socialt hållbarhet. Utan den kan vi inte få hållbarhet överhuvudtaget. Nu växer klass- och löneskillnader igen. Främlingsfientligheten ökar och solidariteten minskar. Vi behöver Jesu kärleksbud och fred med Moder Jord för att nå lycka och för att kunna återställa de hot mot överlevnaden på vårt klot vi skapat.