Våra skatter bidrar allt mindre till att skapa ett mer solidariskt och jämlikare samhälle. Nio tiondedelar av det offentligas intäkter kommer från löntagarna: arbetsgivaravgifter och skatt på inkomst och konsumtion. Bara fem procent kommer från företagsvinster. Den genomsnittliga kommunalskatten är 32 kronor, arbetsgivaravgiften 31,4 procent och momsen vanligen 25 procent.

Inkomstskatten är närmast proportionell och alltså i verkligheten regressiv, så att de med lägst inkomster betalar störst andel av sin inkomst i skatt, eftersom de måste lägga det mesta på sitt livsuppehälle och alltså betalar oproportionerligt mycket i konsumtionsskatt. Inkomstskatt måste man betala från 20 000 kronor om året. Det är en tredjedel av existensminimum, som är 5 000 kronor i månaden, förutom hyran.

Skattesänkningar för välbeställda har sedan 1990 minskat deras skatter med 350 miljarder kronor om året. Detta att jämföra med det offentligas utgifter på styvt två tusen miljarder hälften på staten och hälften på kommuner/regioner. Arvs-, gåvo-, förmögenhets- och fastighetsskatt har slopats. Den sista har ersatts av en fastighetsavgift, som lämnat Djursholmsvillan nästan skattefri, medan skattehöjningen blivit stor för huset på landet. Skatter på kapitalinkomster har sänkts, och det finns många sätt att minska skatten. Vi har fått rot- och rutavdrag på 11 respektive 6 miljarder kronor om året, som dras av från skatten, och som alltså låginkomsttagare inte har så stor glädje av. Jobbskatteavdragen är på 130 miljarder kronor. Ränteavdraget för villan och reseavdraget för bilen gynnar också välbeställda.

Bolagens vinstskatt har sänkts till 20.6%. Då borde inte personskatter vara högre om det inte skall inbjuda till skattefiffel. De stora bolagen skall inte kunna nollskatta genom att flytta vinsterna till skattesmitarländer. G7-ländernas överenskommelse om en lägsta företagsskatt på 15 procent för multinationella bolag där produktionen sker var nödvändigt. Deras skattesmitning snedvrider konkurrensen och ger ökat skattetryck för andra.

Av företagens ökande förädlingsvärde får företagen 30 procent och löntagarnas andel har sjunkit till 70 procent. Ute i världen är deras andel bara 54 procent. Löntagarnas reallöneutveckling har inte motsvarat inflationen.

När det främst är löneinkomster som beskattas driver det upp arbetskostnaderna. Arbetsintensiv verksamhet blir dyr. Vi får arbetslöshet, men inte råd med reparationer, vård och omsorg, Vi får ett samhälle där vi trots stigande inkomster måste måste arbeta mer och mer för att få skatteinkomster till samhällsservice. Ändå försämras den.

Svaga kommuner och regioner kan inte ge likvärdig service. Med minskande andel arbetande i befolkningen minskar skatteintäkterna men ökar utgifterna för omsorg. Istället för att samhällsservicen skall finansieras från löneskatter borde intäkterna tas in på riksnivå och sedan fördelas efter nyckeltal på invånarna. Hur medlen skall användas måste dock bestämmas kommunalt för att bevara demokratisk inflytande.

Eftersom löneskatterna inte längre räcker till för att upprätthålla samma samhällstrygghet har reglerna för sjukkassa och arbetslöshetskassa skärpts. Många blir utförsäkrade. Enligt en rapport har fem procent av dem som utförsäkrats från sjukkassan försökt ta sitt liv. En femtedel av dem som försöker ta sig av daga lyckas.

Om löneskatterna minskar och mer tas från andra skattebaser minskar också behovet av skatter till det offentliga. Dess arbetsintensiv verksamhet och därmed har höga andel lönekostnader blir då relativt billigare.

Med minskade löneskatter och ökade kapitalskatter blir det också lättare att starta småföretag. Konkurrensen ökar, när det inte behövs lika stor kapitalinsats för att kunna rationalisera bort lönekostnaderna. Reparationer blir billigare. Småskaligare jordbruk med mer hälsosam mat gynnas. Forskning bli inte lika dyr. Det går lättare att leva på landsbygden, och arbetstillfällena blir fler där när arbete beskattas mindre hårt. Vi skulle få ett mer rättvist och jämlikt samhälle om löneskatterna minskade.