Om tillväxten blir densamma som hittills kommer vår BNP att bli åttio gånger större till nästa sekelskifte. Är det någon som tror att det är möjligt, när vi redan lever över jordens tillgångar? Är det någon som tror att det i längden är möjligt med kapitalismen, som har tillväxten som förutsättning, om det inte skall bli ekonomisk kris? Inget parti ställer dock frågan om inte en logiskt omöjlig tillväxt borde ersätta av solidarisk fördelning som viktigaste fråga.

Vi måste få ett slut på den nyliberala omvända klasskamp som varit förhärskande de senaste decennierna. De arbetande bör få en större del av kakan. Lönernas andel av BNP steg från tre femtedelar procent 1950 till nära fyra femtedelar 1978. Nu har den fallit tillbaka lika mycket. Kapitalvinster och företagsintäkter har ökat. Löneskillnaderna har växt kraftigt. För 40 år sedan hade en direktör på ett börsbolag en inkomst som motsvarade nio industriarbetarlöner. I dag är det 60 industriarbetarlöner.

Dåliga villkor i livet slår på hälsa och livslängd. En man i Bergsjön i Göteborg kan förvänta sig att leva mer än nio år kortare än en man i Askim.

I stället för att angripa en politik som ökar orättvisorna angriper Sverigedemokraterna invandrarna, de värst drabbade, för att vara orsaken till en sjunkande välfärd. Istället för gemensam kamp mot ett orättvist samhällssystem hetsar man till strid mellan de drabbade och blir därmed till stöd för elitens missunnsamhet mot andra. Men röststödet för dem ökar, därför att övriga partier mer blivit representanter för etablissemanget än sina väljare.

Ekonomen Thomas Pikettys har visat att dagens ojämlikhetsskapande politik leder till sämre fungerande samhälle – även för de rika. Han säger att vi måste våga beskatta deras tillgångar.

I stället är det löneinkomster som beskattas och driver upp arbetskostnaderna. Arbetsintensiv verksamhet blir dyr. Vi får arbetslöshet, men har inte råd med vård och omsorg, Skattesvaga kommuner måste skära ner på verksamheten. Vi får ett samhälle där vi trots stigande inkomster måste måste arbeta mer och mer för att få skatteinkomster nog till samhällsservice. Ändå försämras den.

Politikernas mål är ständig tillväxt, när vår konsumtion hotar jorden. Nyligen höjdes pensionsåldern med två år. Åttatimmarsdagen 1919 och 40-timmarsveckan 1970 var de sista stora arbetstidsreformerna. Med all produktivitetsökning och rationalisering borde halva arbetstiden räcka för ett gott liv. I stället för med BNP borde politikens framgång mätas i lycka. Svenskt lyckoindex var som högst för femtio år sedan när vår BNP var fjärdedelen.

Kapitalismen har skapat dagens ohållbara samhälle. Vi kan inte lösa dagens samhällsproblem med mer mer av vad som skapat dem. Strävan efter maximal vinst är förödande för samhällsmoralen. Empati och solidaritet ersätts av cynism och själviskhet. För att få en bättre värld måste medborgarna sätta spelregler för marknadshushållningen, så att fri konkurrens bibehålls i stället för att låta den fria konkurrensen bli ett argument för att låta storkapitalet agera fritt så att den försvinner och valfrihet byts i monopol.